En liten handling av spontan omtanke i vardagens rutiner är det som gör det för mig..
Vi firar sexton år tillsammans i år och då jag under året räknar med att fylla trettiotvå konstaterar jag hyfsat snabbt, ur detta åldrande perspektiv – att han och jag nu varit ett par i halva mitt liv. Vi har inte alltid gjort det lätt för varandra under alla dessa år av samlevnad men det är enligt mig inte heller definitionen av en perfect match. Vår kärlek till varandra har resulterat i två mindre utgåvor (även kallat barn) och det vore ren lögn att påstå, att dessa små inte inneburit en del utmaningar och slitage. Men, jag vet att på morgonen då alarmet ljuder och morgonen åter gryr att mannen min ligger där bredvid, om än ganska o-vaken och yr..
En av framgångsfaktorerna till ett längre och lyckligt förhållande, skulle jag vilja påstå, ligger i uppvaktningen av varandras person – inte att förväxlas med små gåvor med hårda ting i samband med våra bemärkelsedagar eller handelns kalenderdagar. Nej, det är i vardagen vi lever och bör leva med varandra, det är då som vi varandra bör uppmärksamma och se, det är också då, när ingen annan är i närheten, som vi verklig kärlek kan ge och få..
