Står längst ut på kanten av en klippa, har sträckt ut armarna och funderar på att ta klivet över kanten – om inte annat så bara för att se var jag landar..
Slits fortfarande med en del frågeställningar av mer existentiell karaktär. Min make (som helst rustar sig i livet med både livrem och hängslen) gör sitt bästa för att stötta mig i de vilda drömmarnas värld.
Under den neddeffade och hårda ytan strider resonemang som: – Man vet vad man har, men inte vad man får. mot det mer djupa: – Man har bara ett liv, en chans…
Igår kväll åkte jag och barnen hem till mina föräldrar, deras morföräldrar. Det är ett hem med otrolig värme, ett hem där dörren alltid står öppen, där alla tillåts vara sig själva, där generationer möts och umgås.
I all villervalla kändes det skönt att bara få slå sig ned på deras altan med en kopp te, vagga familjens senaste tillskott till sömn, lyssna till rörmockarbrorsans välmenande försök att förklara hur en droppande kran snabbt räknas hem vid nyinköp, se min äldsta hack-i-häl passa sin mycket uppfinningsrika och lite klåfingriga tvååriga kusin, förhöra mig om det senaste på relationsfronten hos systrarna mina, lägga mig i syskonens träning och få nya tips till min Spotifylista från brorsorna ute i svängen..
Hur illa jag än landar om eller när jag kliver ut ifrån den där klippan vet jag att erbjudandet om en kopp te på altanen alltid kvarstår och det räcker gott som trygghet för mig.
