Som ett gift kommer längtan tillbaka efter fler och mer, tankarna vandrar till hur och när det ska ske…
Gjorde min första för snart två år sedan - snett upp över sidan på magen löper en snirklig text med namnen på de som står mig närmast. Motivet var lätt – bestämde mig för att de som redan lämnat ett avtryck på insidan, skulle få en plats på utsidan. Placeringen var inte lika självklar, jag ville inte att den skulle synas till vardag eller till fest heller för den delen (tänker bara-axlar-klänningar och djupt-skurna-ryggar-klänningar). Själva tatueringen var
smärtsam att göra, inte ned över magen men på sidan och upp mot revbenen – upplevde det som att jag höll andan i 1,5 timme ungefär - trodde nog inte att jag skulle återvända till den där studion någonsin mer…
Min andra tatuering gjorde jag för snart ett år sedan – lodrätt på övre delen av ryggraden med avslut strax under hårfästet. En textrad som jag gnolat på, landat i och som beskrev min självinsikt på ett enkelt och nötskals-aktigt-sätt. Betydelsen går i stil med: ”Dagen jag är nöjd, är dagen då jag dör” men jag tyckte inte att svenska var rätt uttryck vare sig i ord eller skrift, översatt till engelska fick orden en alltför dramatiskt underton men på latin blev det både stilrent och lagom kryptiskt. Vågade vara lite mer synlig med placeringen denna gång, såg den mer som ett smycke som jag inte hade någonting emot att visa. Själva appliceringen gjorde inte särskilt ont faktiskt men var lite obehagligt ju närmare huvudet han kom med nålen – det liksom dånade mer och vibrerade…
Familjens coolaste tatuering har ändå maken min på sina underarmar – barnens smeknamn på ena sidan och några av deras första gubbar (ni vet sådana där huvudfotingar typ) på den andra…
Min nästa tatuering har jag redan motivet klart till och jag tror att även placeringen är beslutad. Det blir ytterligare en text-typ-variant, fast denna gång är det en sifferkombination med tecken – bara att boka tiden nu då…
Japp, jag bor med en hårig grottmänniska….;)